|
|
Skepsbroadeln blev rik på ofriheten
av Klas Nyberg
1700-talets svenska storföretagare var grosshandlarna i Stockholm -
Skeppsbroadeln. De levde högt på statliga detaljregleringar som de själva
hade drivit igenom. Men en ny tids entreprenörer tog över när monopolen
avskaffades.
HEBBESKA HUSET PÅ Riddarholmen och Skeppsbron 36 är två byggnader som lätt
kan beskådas under samma söndagspromenad i Gamla Stan i Stockholm. Husen är
nog det enda som idag påminner om en av Sveriges mest betydande importfirmor
under 1700-talet.
Christian Hebbe invandrade till Stockholm från Greifswald på 1710-talet där
han till en början tjänade som handelsbokhållare hos köpmannen Georg
Bernhard von Scheven. Efter hand övertog Hebbe firman som blev ett av
Stockholms ledande handelshus med säte i nuvarande Skeppsbron 36. Av
Christian Hebbes söner fortsatte de två äldsta att driva företaget som under
resten av 1700-talet kallades handelshuset Chr. Hebbe & söner. En annan son,
Hindric, var tillsammans med svågern Johan Kantzow ägare till
Danviksmanufakturen, en av Stockholms största klädesfabriker. En tredje,
Anders, blev med tiden en framstående bruksägare med utgångspunkt i faderns
inköp av Risinge respektive Högfors bruk. Vid sin död hade Christian Hebbe
även omfattande engagemang i varv, fabriker och det spektakulära Ostindiska
kompaniet.
Christian Hebbe och hans söner hörde till den så kallade Skeppsbroadeln, de
köpmän som bodde och verkade längs Skeppsbron i Gamla Stan under 1600-,
1700- och 1800-talet. Termen, som ursprungligen var tänkt som en ironi,
kommer av att de rikaste grosshandlarna såg sig själva som en uppåtstigande
socialgrupp gentemot adeln. Storköpmännen brukar betecknas som den
viktigaste dynamiska faktorn i svensk ekonomi under 1700-talet fram till
1800-talets början. Dynamiken bestod i att de på kort tid gjorde stora
vinster som sedan spreds till andra sektorer i svensk ekonomi.
De stora handelshusens viktiga roll i svensk ekonomi och samhälle är
obestridlig och i synnerhet gäller det deras engagemang i landets ledande
exportvaror. Den fortsatta frågan är dock vilken betydelse själva
Skeppsbroadeln hade på längre sikt för Stockholms och Sveriges ekonomiska
utveckling. För som vi skall se i det följande var de utländska
storköpmännens glansperiod starkt tidsbunden till frihetstiden (1718-1772)
och dess politiska klimat. Framför allt genom att man med utgångspunkt i
hattpartiets ekonomiska politik lyckades utverka en omläggning av politikens
inriktning med monopol, subsidier och särbestämmelser till sin egen
ekonomiska fördel. Efter 1760-talets svåra ekonomiska och politiska kriser
minskade Skeppsbroadelns politiska inflytande men bibehöll en stark
ställning i Stockholms ekonomiska liv till början av 1800-talet.
Från 1700-talets slut tycks en ny grupp av köpmän och fabrikörer med en mer
anspråkslös framtoning växa fram vid sidan av Skeppsbrons ledande köpmän.
Kanske de mer än Skeppsbroadeln, med sin förankring i 1700-talets
korporationstänkande, förebådar näringsfrihetsreformerna och den
efterföljande industriella revolutionen som inleddes vid mitten av
1800-talet?
GROSSHANDELN INTERNATIONELL
Det är i första hand grosshandelns internationella karaktär som förklarar
den utländska närvaron i Stockholm under 1600-, 1700- och början av
1800-talet. Större handelshus behövde ha agenturer och filialer i länder som
de regelbundet handlade med. Religionsförföljelser och folkomflyttningar
bidrog också till internationaliseringen, såsom var fallet med judar,
skottar och franska hugenotter. I andra fall innebar den internationella
handelns utbildningssystem med läroår på utländska handelsorter att några
blev kvar och etablerade sig för gott där de gått i lära.
För svenskt vidkommande blev de utländska etableringarna i svenska
stapelstäder ett sätt att finansiera svensk export med utländskt kapital.
Lagstiftningen hindrade utlänningar från att finansiera de svenska
järnbruken och utländskt kapital gick inte att placera i fast egendom i
Sverige. När utländska köpmän etablerade sig i Stockholm var det ofta ett
sätt att lösa detta problem. De stora handelshusen hade vanligen långvariga
fortsatta kontakter med släktingar i hemlandet.
Det är härkomsten mer än något annat som förklarar de stora handelshusens
specialisering. Christian Hebbes omfattande import av spannmål berodde på
att han härstammade från och hade sina nätverk i norra Tyskland. Det är
samma fenomen som förklarar varför tyskättade köpmän i gemen sysslade med
den omfattande importen av säd från Danzig och städerna i Pommern. På ett
liknande sätt var det handelshusen av brittisk härkomst som dominerade
exporten av järn till England.
FÅ AKTÖRER
Samtidigt skilde sig export och import åt på ett grundläggande sätt: antalet
exportvaror var få liksom antalet exportörer medan varuimporten
kännetecknades av stor mångfald och ett stort antal importörer. Varken
export eller import var jämt fördelad mellan handelshusen; ett fåtal stora
företag dominerade medan den stora majoriteten fraktade små andelar.
Stockholms hade cirka 150 exportörer under 1700-talet men de tio största
handelshusen svarade för mer än hälften av exportens årliga värde. Efter
hand accentuerades detta förhållande: de tio största handelshusen - av vilka
de flesta hörde till Skeppsbroadeln - svarade år 1730 för 55 procent av det
årliga exporvärdet steg till 71 procent knappt hundra år senare, år 1820. De
mest betydande exportprodukterna var liksom under 1600-talet stångjärn,
koppar, trävaror samt beck och tjära. Viktigast var det järn som
producerades i Bergslagen. Stockholm var den klart ledande export-hamnen och
behöll denna ställning trots att staden efter 1700-talets mitt tappade i
betydelse inom alla dessa varugrupper.
Importen var starkt differentierad och antalet importörer betydligt fler,
cirka 450 samtida. Den dominerades inte på samma sätt som exporten av de
utländska handelshusen även om en viss koncentrationstendens gjorde sig
gällande under 1700-talet. De tio största importörernas andel steg från en
fjärdedel av den samlade importens värde år 1730 till cirka en tredjedel i
början av 1800-talet. Importen till Sverige bestod inte minst av salt och
spannmål, men även kryddor, te och råvaruämnen till textilier samt mycket
annat lossades i Stockholm för vidare transport till Bergslagen,
Norrlandskusten, Finland och mellansvenska inlandet. Men Stockholms dominans
minskade även när det gällde importen och nedgången satte in under
1700-talets senare hälft.
REGLERAD EKONOMI
Skeppsbroadelns särställning under 1700-talet var uppbyggd på en ekonomisk
lagstiftning som ensidigt gynnade Stockholms exportörer. Det var under
1720-talet, när Stockholms borgerskap stärkte sina positioner på
magistratens bekostnad efter det karolinska enväldets fall, som en grupp
storköpmän alltmer kom att dominera Stockholms borgerskap. Med säte i
hattpartiet drev en ganska liten grupp, med män som Gustaf Kierman och
Thomas Plomgren, igenom en ny handels-, sjöfarts- och industripolitik på det
bredare borgerskapets bekostnad. Framför allt drabbades det traditionella
hantverket och de traditionella importörerna av textilvaror hårt.
|
Resultaten blev bland annat förordningarna om hel- och halvfrihet,
produktplakatet och förbud mot import av framför allt textilvaror till
förmån för inhemska manufakturer som år 1739 fick en egen
industrilagstiftning. Dessa och andra regelverk som ensidigt gynnade de
stora exportörerna, förblev delvis intakta fram till 1760-talets
internationella handelskris och mössornas politiska tillträde. Det bottniska
handelstvånget och produktplakatet från 1724 avskaffades när mössorna tog
över vid riksdagen 1765/66; de gamla hel- och halvfriheterna från tull för
svenska skepp som förnyats 1722 avskaffades. Denna avreglering sammanföll
med att Stockholms så kallade stagnationsperiod för näringslivet inleddes
vilket bör ha fördjupat svårigheterna i slutet av 1700-talet.
Med 1763 års internationella handelskris och 1766 års räfst förlorade
Stockholm och Skeppsbroadeln sin tidigare ställning. De åtföljande
rättegångarna mot deltagarna i 1750-talets Växelkontor, en gång initierat av
släkterna Grill, Lefebure och Clason, drev flera stora handelshus i konkurs.
En motsvarande räfst drabbade industripolitiken och också många spektakulära
industriföretag med köpmän som förläggare gick i konkurs. Perioden från
1700-talets mitt till 1850 representerar en period av stagnation i
huvudstadens ekonomiska utveckling. Den ekonomiska tillväxten var svag och
hantverk och manufaktur gick tillbaka. Befolkningsutvecklingen var närapå
stillastående och de höga dödstalen, även mätt med internationella mått,
stod sig långt in på 1800-talet.
Carl Michael Bellman har fångat 1760-talets tidsstämningar i sista versen av
sin berömda dikt om storköpmännen i Stockholm:
Chapeau-bas och pungen klar,
Lite högmod ännu kvar -
Ge förslag till landets nytta,
Äntligt stupa kullerbytta...
Slutet, slutet, mina herrar, slutet!
Den långsiktiga effekten av 1760-talets kriser och Skeppsbroadelns minskade
politiska inflytande är dock svårtolkad. Vi såg tidigare att de ledande
exportörerna snarare stärkte än tappade sin dominans i huvudstadens export.
Den minskande andelen för små och medelstora aktörer kan bero på att de
mindre grossisterna drabbades hårdare av Stockholm ekonomiska stagnation än
de större. Totalt sett förlorade Stockholm andelar av sjöfarten under
1700-talet, framför allt till Göteborg men det var en långsiktig tendens.
Naturligtvis förstärktes den av att monopolen avskaffades. Ändå ökade
Stockholms export av stångjärn i absoluta tal och förblev ganska stabil i
förhållande till riket. Även när det gäller övriga exportvaror tycks
förhållandena mellan stapelstäderna varit relativt stabila under hela
1700-talet.
Däremot förändrades sammansättningen av utländska köpmän efter 1766. Den
generation som blev föremål för mössornas åtgärder försvann. Efter
1760-talet upphörde brittisk och fransk invandring medan den tyska fortsatte
och ökade i betydelse. Den förändringen har satts i samband med att svenskt
stångjärn långsiktigt fick minskande internationell betydelse medan import
av spannmål och textilier från Östersjområdet förblev viktiga. Man skall
också komma ihåg att manufakturerna - som i allt väsentligt förädlade
importerade textilvaror - ofta drevs av personer med sina rötter i Tyskland.
Också de ledande importfirmornas män var nästan uteslutande därifrån, som
släkterna Hebbe, Koschell, Schmidt, Beskow och Bohnstedt. Vad som hände
under 1700-talets sista decennier var att de nu också stärkte sin ställning
som exportörer.
TILLBAKAGÅNG
Skeppsbroadeln bibehöll således sina positioner under de svåra decennierna i
1700-talets slut och under Napoleonkrigen och kontinentalblockadens år fram
till 1815. Som framkom svarade de tio största handelshusen för drygt 70
procent av exportens samlade värde ännu år 1820. Därefter inleds
Skeppsbroadelns egentliga tillbakagång men det är den period i den här
skisserade processen som vi har minst kunskap om för närvarande.
Vad vi vet är att Stockholms långvariga stagnation fortfor ett par decennier
och bröts först vid 1800-talets mitt men den behöver inte ha drabbat den här
aktuella utrikeshandeln. Kartläggningar visar också på en geografisk
tyngdpunktförskjutning i grosshandelns lokalisering från Skeppsbron till
Södermalm. Det totala antalet registrerade handelskontor, förråd och hushåll
i Stockholm fördubblades mellan år 1800 och 1840 samtidigt som antalet
grosshandlarhushåll vid Skeppsbron minskade något. Detta är också en period
med stora förändringar i järnhanteringen inklusive kraftiga förskjutningar i
marknadernas länderfördelning med en minskande internationell betydelse för
svenskt järn och stål. En annan förändring av betydelse är att Sverige blev
självförsörjande med spannmål.
Effekten av detta slår troligen igenom under 1820-talet då Skeppsbroadeln
tycks spela en mer tillbakadragen roll. Perioden är omvälvande. 1846 års
näringsfrihetslagstiftning, då skråväsendet, hallrätter och
handels-korporationer avskaffades, föregicks av ett omfattande
reformeringsarbete flera decennier före i syfte att avreglera svensk
ekonomi. De tyskättlade handelshusens skötebarn, spannmålshandeln,
avreglerades redan med det sena 1700-talets marknadsreformer.
Medan Skeppsbroadeln minskade i betydelse ökade det totala antalet
grosshandlare i Stockholm ökade under 1800-talets första hälft. Mycket tyder
på att det var fråga om en ny typ av entreprenörer.
NYA TIDER
En person som förebådar den nya tidens män är grosshandlaren Bengt Magnus
Björkman (1745-1824) som var verksam decennierna efter 1760-talets kriser.
Till skillnad från det tidiga 1700-talets storköpmän härstammade Björkman ur
västsvenska bruksägarsläkter. Han började som handelslärling på 1760-talet,
men vid sekelskiftet 1800 hade han skapat ett handels- och sjöfartsimperium
som omfattade både Sverige och Finland. Handelshuset Björkman skilde sig som
företag på viktiga punkter från Skeppsbroadeln.
För det första var Bengt Magnus Björkman en modern entreprenör på ett annat
sätt än de traditionella storköpmännen. Visserligen hade han kommit i
besittning av flera av sina större förvärv genom slumpen, men Björkmans sätt
att aktivt förvalta och driva egendomen var nytt. Ett typiskt kännetecken
för Björkman som företagare - det framgår av hans bevarade brevkopior - var
att alla förvärv skulle integreras i företagskonglom-meratet som helhet.
Delkomponenter i de omfattande egendomarna som inte var användbara, såsom
exempelvis kvarnar och klädesvalkar, arrenderades ut. Kärnverksamheter som
gruvor och bruk effektiviserades. Björkman var mer av en brukspatron som
integrerade produktionen bakåt och framåt än han var en traditionell
grosshandlare.
För det andra skilde sig Bengt Magnus Björkmans nätverk från de som
kännetecknade de gamla köpmannafamiljerna. De hade sedan gammalt omfattande
släktförbindelser sig emellan i form av olika slags strategigiften där
giftermål och fadderskap konfirmerade affärsförbindelser och samarbete.
Bengt Magnus Björkman gifte däremot in sig i den judiska familjen Levin,
utanför Skeppsbroadeln, med Ulrika Magdalena Levin. Hennes far Adolf Ludvig
Levin hade visserligen antagit lutheransk konfession och var en av hovets
viktigaste bankirer, men han var ingalunda en okontroversiell person. Judar
hade, trots lättnader i slutet av 1700-talet, fort-farande begränsade
rättigheter och fick bara ägna sig åt vissa särskilda yrken.
För det tredje skilde sig Björkmans politiska engagemang från
Skeppsbroadeln. Björkman var under 1780-talet och 1790-talet starkt
politiskt engagerad i oppositionen mot Gustav III. Under 1790-talets
politiska oro betecknades han som politiskt radikal och jakobin och var till
och med tillfälligt arresterad i samband med mordet på kungen våren 1792.
Medan Skeppsbroadeln således ville vara adel eller snarare gjorde anspråk på
en sådan social position och använde sig av politiken för att gynna sina
ekonomiska särintressen, var män som Björkman adelsprivilegiernas
motståndare och svurna fiender till l'ancien regime, det gamla samhällets
värdegemenskap där var och en hade sin givna plats.
Slutligen, där Skeppsbroadeln slösade, investerade och sparade köpmän som
Bengt Magnus Björkman. Som uppåtsträvande socialgrupp ägnade sig
Skeppsbroadeln åt en iögonfallande konsumtion i form av lyx och eleganta
inredningar av våningarna längs Skeppsbron. Björkman var däremot anspråkslös
i sin personliga framtoning och livsföring. Han tycks också ha haft framgång
i sina placeringar av överskottskapital. Stora delar av dåtidens placeringar
skedde på reversmarknaden och betydande delar av tillgångarna i ett
handelshus kunde bestå av fordringar utspridda på ett stort antal aktörer.
Sådana placeringar var inte riskfria. De många konkurserna i slutet på
1700-talet kunde lätt leda till att ett handelshus tillgångar övergick till
att vara osäkra fordringar. Alltför många sådana omgivande fallisemang kunde
på sikt påverka det egna företagets kreditvärdighet och ställning.
BORT FRÅN SKEPPSBRON
En vanlig uppfattning i forskningen är att de många olika engagemangen och
benägenheten till mångsyssleri var en medveten metod att sprida riskerna.
Men som bland annat Fernand Braudel har påpekat så finns också möjligheten
att det ofta saknades verksamhet att placera kapital i för framgångsrika
grosshandlare. Den så kallade cirkulationssfären och penningekonomin var
före 1800-talet ytterst begränsad och stora delar av det svenska samhället
ingick ännu i jordbrukssektorn. Placeringar i jordegendom och fastigheter
behöver därför inte bara uttrycka passivitet och en benägenhet att lämna det
kommersiella livet. Det var dåtidens säkra placeringar som dessutom medförde
en social position i samhället. Björkmans ekonomiska beteende är särskilt
intressant med hans uttryckliga strävan efter att låta varje komponent i
sitt imperium av säterier, gruvor och bruk generera vinst eller åtminstone
bära sina egna kostnader.
Bengt Magnus Björkman stannade inte heller i Gamla Stan. När hans
slutgiltigt etablerade sig med eget hus i Stockholm, som en av stadens mest
framstående handlare, sökte han sig till nedre Norrmalm och inte till
Skeppsbron. Det "Björkmanska huset" låg i kvarteret Hästen vid platsen för
nuvarande Nordiska Kompaniet (NK). Platsen förblev centrum för Björkmans
företagsimperium fram till hans död 1824.
För att sammanfatta: forskarna vet fortfarande idag inte säkert vilken
Skeppsbroadelns långsiktiga betydelse verkligen var på längre sikt.
Obestridligen bidrog utländska köpmän på lång sikt till Sveriges ekonomiska
utveckling: först via Hansan på 1500-talet och senare med holländska köpmän
under 1600-talet och slutligen i form av Skeppsbroadeln under 1700-talet.
Samtidigt var de sistnämndas särställning delvis uppbyggd kring en
lagstiftning som ensidigt gynnade deras egna ekonomiska intressen och som de
själva varit med om att formulera. 1730- och 1740-talets ekonomiska politik
genomfördes på bekostnad av andra grupper, främst importörer och
traditionella hantverkare. När dessa särbestämmelser ändrades i slutet av
1700-talet började en ny typ av företagare i mer anspråkslöst format göra
sig gällande.
Klas Nyberg är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och
forskningssekreterare i Kommittén för stockholmsforskning. Han leder
forskningsprogrammet Skeppsbroadeln i Gamla Stan 1650-1850, finansierat av
Handelsbankens forskningsstiftelser. Programmet är presenterat i skriften
The "Skeppsbro Nobility" in Stockholms Old Town 1650-1850. A Research
program on the role and significance of trade capitalism in Swedish economy
and society. Uppsala Papers in Economic History. Research Report No 49.
Uppsala 2001, som också har en bibliografi med aktuell litteratur i ämnet.
FAKTA
Skeppsbron anlades under 1630- och 1640-talet genom förnyade tomtregleringar
och en omfattande nybyggnation på Stadsholmens östra sida. Namnet Skeppsbron
var allmänt vedertaget från seklets mitt. I allmänhet inrymdes här både
bostad och handelsrörelsens kontor. Lager, magasin och stall placerades inåt
gränderna. Längs kajen låg fartyg och båtar i rader för i- och urlastning av
varor från när och fjärran. Skeppsbron var under 1700-talet en av Stockholms
förnämsta gator med en omtalad enhetlig arkitektur i form av en berömd
silhuett: Skeppsbroraden.
Bottniska handelstvånget förbjöd norrländska och finländska städer vid
Bottniska viken att sända sina fartyg till hamnar söder om Stockholm och Åbo
och att ta emot utländska fartyg. Det avskaffades till största delen 1765,
men var inte helt upphävt förrän 1812.
Hel- och halvfriheten var ett sätt att gynna den inhemska handelsflottan
under frihetstiden. Huvudtanken var att import och export som bedrevs med
utländska fartyg belades med 50 procent högre tull än svenska så kallade
helfria fartyg.
Enligt 1724 års produktplakat var alla fartyg av utländsk nationalitet
förbjudna att införa andra varor än det egna landets och dess koloniers i
Sverige.
Städernas hallrätter hade från 1739 uppsikt över manufakturer och fabriker.
De gav tillstånd att sätta i gång fabriksrörelse, granskade det som
tillverkades och hallstämplade de godkända varorna.
1846 års näringsfrihetslagstiftning avskaffade skråtvånget och hallrätterna.
Även minuthandeln blev jämför-elsevis friare, framför allt på landsbygden,
kvinnliga näringsutövare tilläts och regleringarna upphävdes också inom
bergsbruket. Vissa kvarstående inskränkningar i närings-friheten upphävdes
helt med 1864 års förordning om fullständig näringsfrihet. |
